G-Klav och F-klav

Alla toner har sin plats i notsystemet, på eller mellan linjerna. Det enda man behöver göra är att namnge en plats så följer alla andra platser av sig själv. Det gör man med olika klaver (obs, uttalas med betoning på a:et).

Den övre klaven kallas G-klav (eller diskantklav) därför att den ringar in den andra linjen nerifrån och säger att där ligger tonen G. Den nedre klaven kallas F-klav (eller basklav) därför att de två punkterna ringar in andra linjen uppifrån och säger att där ligger tonen F.

De flesta instrument- och sångnoter använder G-klaven, men vissa djupare instrument använder F-klav. I pianonoter har man två notsystem varav det övre har G-klav och det undre F-klav. I princip är det övre för högerhanden och det undre för vänsterhanden.

 

Tonernas lägen

Som sagt om man vet en tons läge så är det bara att räkna ut de andra tonernas lägen. På bilden nedan har vi lagt in alla vita tangenternas lägen:

Du ser att F:et och G:et hamnat rätt och att alla andra toner följer efter. Notera det låga E:et, C:et mellan systemen och det högsta G:et. Där finns det inga linjer. Då får man rita dit så kallade hjälplinjer. Om du behöver skriva ännu lägre eller ännu högre toner så får du använda fler hjälplinjer.

 

De svarta tangenterna

Man noterar de svarta tangenterna helt enkelt genom att sätta kors eller b framför den not det gäller.

Du ser att vi skrivit ett G# och ett Bb, men sedan kommer att nytt tecken. Det kallas för återställningstecken. Om man har höjt eller sänkt en ton och sedan vill spela den ordinarie tonen så använder man återställningstecknet. I exemplet ovan återställer vi Gisset till ett G.

 

Korstonarterna

Du minns från musikläran att tonarten G-dur har ett kors. Det vill säga varje gång det står F i noterna ska man spela Fiss. A-dur har tre kors och F#-dur har sex. För att slippa skriva ut alla dessa kors i noterna markerar man det bara i början av varje notsystem, så här:

 

Betonarterna

Det som gäller korstonarterna gäller även betonarterna. För att slippa en massa b:n som skräpar ner i noterna markerar man bara i början av varje notsystem, så här:

Då förstår du att om det varken står kors eller b i början av notsystemen så går stycket i C-dur eller A-moll. De tonarterna har ju inga förtecken.

Nu kanske du undrar hur man ska veta om ett stycke går i dur eller i motsvarande parallellmolltonart. Det vet man inte förrän man spelar stycket, men ett nästan säkert knep är att titta på sista tonen. De flesta stycken slutar på grundtonen. Om låten har ett kors och slutar på E går den nog i E-moll.

 

Olika tonarter för olika instrument

Om du tar en vanlig skolblockflöjt (en sopranblockflöjt) och täcker alla hålen och blåser så får du (om du kan spela) tonen C. Det är flöjtens grundton. Man brukar säja att en sopranblockflöjt är stämd i C.

Alla blåsinstrument har en sådan grundton. En klarinett är stämd i Bb, en altsaxofon i Eb. När man skriver noter för en altsax låtsas man att Eb:et är ett C, för att slippa en massa förtecken. När saxofonisten spelar ett C enligt sina noter är det i verkligheten ett Eb.

Detta betyder att en pianist som kompar ett altsaxstycke i C-dur, måste spela i Eb-dur. Spelar saxofonisten i Bb-dur (två b) måste pianisten spela i Db-dur (5 b). Om en klarinettist är med i samma stycke är hans noter skrivna i Eb-dur (3 b).

 

Att välja tonart

En gitarrist spelat gärna i E-dur. Den tonarten ligger bra på gitarren. För ett Bb-instrument (klarinett, tenorsax, trumpet, trombone m fl) däremot motsvarar det F#-dur (6 #) och är ganska jobbigt att spela. Blåsare föredran tonarterna F, Bb, Eb och Ab.

En som sjunger provar gärna olika tonarter för att hitta en som passar den egna rösten. Men man måste kompromissa. Om A känns perfekt måste han eller hon kanske ändå höja till Bb för att det ska passa blåsare. Och om Ab känns underbart kanske det endå måste sänkas till G för att göra en gitarrist glad.

 

Repriser

Notskrivare är ofta mycket ekonomiska. Om en melodisnutt upprepas vill de helst inte skriva ut samma noter igen. I stället använder de repristecken. Titta här:

Kompositören vill att vi ska lunka två gånger. Därför har han ritat ett vanligt och ett tjockt taktstreck och satt dit två punkter. Det betyder att vi ska ta om det en gång till. Därefter kommer ett mer sprittande parti som jag inte skrivit, men som du kanske kommer ihåg: ”Hopp mor Annika. Hopp mor Annika osv.

Vi tar och tittar på ett exempel till som är lite mer komplicerat, men faktiskt ganska användbart:

I det förra exemplet skulle man upprepa stycket från början. Då räcker det med ett repristecken. Men här kommer reprisen på slutet. Då är det viktigt att även markera var man ska börja. Notera hur punkterna är riktade inåt mot reprisen.

Sedan har vi de här siffrorna på slutet. De fungerar så att först när man kommer till den takt som markerats med 1 så sjunger man den. Men nästa gång efter reprisen, hoppar man över den takten och går direkt till den takt som markerats med 2.

Ibland kan du hitta ordet ”Fine” i noterna. Det betyder slut, men det ska du inte bry dig om första gången du ser det. Däremot står det då i slutet av stycket ”Da Capo al Fine” eller bara ”D C al Fine”. Det betyder att du ska spela stycket en gång till fram till det ställe där ordet ”Fine” står.

 

Legatobågar

Vi sa tidigare att man inte kan använda en helnot i 3/4. Hur gör man då om man vill ha en ton som är längre än tre fjärdedelar? Ja, titta här:

Bågen under det långa E:et i ”…dahl” säger att den punkterade halvnoten och fjärdedelen i nästa takt ska bindas ihop och sjungas som en lång ton. En sådan båge kallas för legatobåge.

När legatobågen binder ihop noter som ligger på samma ton, ska den tonen spelas som en ton. Men man kan också binda ihop olika toner för att visa att en fras ska spelas lite mer bundet.

 

Musiktermer (dynamik)

Italienska är musikspråket framför andra. Många musiktermer är på italienska. Det är väl inte värre än att datatermer är på engelska. Här följer nu några termer som beskriver hur starkt man ska spela:

pp	pianissimo	mycket svagt
p	piano	svagt
mp	mezzopiano	måttligt svagt
mf	mezzoforte	måttligt starkt
f	forte	starkt
ff	fortissimo	mycket starkt

 

Man skriver ut förkortningarna från pp till ff i noterna. Oftast är de i fet och kursiv stil. Om man vill att musiken ska öka gradvis i styrka skriver man ordet ”crescendo”. Om man vill att musiken ska minska gradvis i styrka skriver man ordet ”diminuendo”. Musiktermer (tempo) Man kan ange ett exakt tempo som man vill att ett stycke ska spelas i genom att till exempel skriva att en fjärdedel = 132. Den siffran avser slag per minut. Man tar då fram tempot med hjälp av en metronom. Men det är vanligare att man skriver de italienska termerna som är lite mer tolkningsbara:

 

Slag per minut	Tempoanvisning	Betyder (ungefär)
54 – 60	adagio	långsamt
63 – 69	andante	lungt gående
88 – 105	moderato	rörligt
106 – 120	allegretto	tämligen raskt
132 – 160	allegro	raskt
184 – 208	presto	mycket fort

 

Som du ser fattas det en del termer i ovanstående uppställning, men dem kan du slå upp om du känner att du vill ha fullständig koll.